Jag ska nog lyckas

Har haft Beady eye's nya skiva i min ägo ett tag nu. Jag var oerhört peppad och spänd inför den, ville att den skulle vara så jävla bra och att den tog bandet mot högre höjder.

       Jag vet inte om BE kommer att göra det - men jag gillar skivan väldigt mycket.

       Det är inte lika rakt och 60-talsinspirerat som debuten Different gear, still speeding, vilket jag gillar. Det är mer genomarbetat och låter mer som en "skiva", medan debuten mer kändes som "in i studion och spela in så fort som möjligt".

       Första låten Flick of the finger släpptes först på radion, och det är en låt som sakta men kraftfullt kör över en. Som en tsunamivåg. Fungerar grymt som öppningslåt då den är så effektfull.

       I andra låten, Soul love, skruvas tempot ner. Liam sjunger jävligt bra, och även fast det inte händer så mycket så funkar låten.

       Face the crowd har jag haft lite problem med. Det är en rockbomb, och även fast jag gillar intensiteten i gitarrerna och trummorna så g:ar jag inte riktigt med melodierna. Hade hellre sett den som en b-sida.

       Därefter följer första singeln Second bite of the apple. Till en början tyckte jag att det var ett märkligt val av förstasingel, då den är lite udda och spejsad. Samtidigt är det lite coolt, och låten har växt med tiden. Det är ingen hit, men en bra låt.

       Sedan kommer Soon come tomorrow, vilket är skivans sämsta spår. Släpig, lite bluesig, men väldigt tråkig. B-sida!

       Men härifrån börjar det hända grejer, på efterföljande Iz rite. "Som Beatles på syra", som Liam säger om låten, och det stämmer. Det är psykadeliskt men ändå poppigt, och refrängen är skivans bästa och mest smittsamma. Bästa låten!

       Den följs av I'm just saying - och här låter det Oasis! Som en mix av Hello och Swamp song från Morning glory-skivan, och det är verkligen fullt ös. Kommer bli en live-favorit!

       Sedan kommer Don't brother me, och oavsett vad Liam säger så är det definitivt en passning till Noel. Både syrlig och öm på samma gång. En bagatell, förvisso, men en trevlig sådan.

       Shine a light följer därefter, och den skulle kunna ha varit med på debuten. Väldigt mycket 60-tal och väldigt cool. Skulle kunna ha varit ett öppningsspår.

       Ballroom figured är sedan en akustiskt och väldigt naken liten sak. Väldigt ren. Fin - men lite överflödig bland alla lugna låtar.

       För även sista låten Start anew är delvis en tempolåg akustiskt historia. Dock är den väldigt bra, och ett fint outro till skivan. Liam sjunger här också renare än på år och dagar.

 

Sammanfattningsvis är BE en grym skiva. Bättre än debuten, men samtidigt tror jag att bandet sitter på mycket högre bedrifter än detta i framtiden.

       Liam sjunger dock som i fornstora dagar igen, såväl på skiva som live, och bandet känns i harmoni.

       Dock skulle jag önska att några av de fantastiska b-sidor och bonusspår som Beady eye släppte i och med skivsläppet, typ Evil Eye, The world's not set in stone och Off at the next exit, skulle ta plats på skivan istället för Soon come tomorrow och Face the crowd.

       Men jag rockar vidare med Beady eye och BE i sommar.