Jag ska nog lyckas

Hemmapremiären på Runevallen igår blev tillslut en riktig rysare. Jag kände innan matchen igår att "vi vinner idag", det var magkänslan. Vi kändes laddade och hungriga på att äntligen plocka poäng, och det kändes skönt att vara tillbaka på Runevallen igen.

       Och vi började ju ganska bra. Planen var ojämn och svårspelad, men vi försökte och hade mest boll. Men när sedan Karlskoga gjorde 1-0 efter 10 minuter, efter tafatt försvarsspel, kändes det som att vi återigen skulle falla in i gamla synder och deppa ihop.

       Men vi stod upp och svarade tillbaka - fast bolljäveln ville studsa våran väg. Vi hade inget flyt med någonting framför målet, och tiden rann iväg. Än jobbigare blev det när Fille i målet drog ner en spelare och visades ut - men trots det fortsatte vi ha övertaget.

       Så kom han in, den lille stora spelaren - Putte - och karlfan behövde inte mer än åtta minuter på sig för att göra mål.

       Dessvärre fick vi inte jubla så länge, då Karlskoga fick en straff, och vi ytterligare en utvisning, som de förvaltade i mål - och det kändes som våran säsong i ett nötskal. Oerhört tungt.

       Men vi gav inte upp, och bara minuten senare drog han till igen - den där Putte. 2-2, och vi hade fixat poängen tillslut. Vi borde ha vunnit, men som matchen gestaltade sig så kändes ändå 2-2 som en seger. Det var en klassisk KBK-upphämtning, som vi sett så många gånger på Runevallen genom åren - och det bästa av allt är att det känns som att det var det här vi behövde. Nu lossnar det. Nu börjar våran säsong på riktigt.

       Hoppas jag.