Jag ska nog lyckas

Fem år, och fortfarande tänker jag på en del ord som om jag hörde dem igår eller härom veckan. Aldrig glömd, alltid saknad, alltid här.

        Det är lite lättare när jag tänker på den jag själv var, som jag inte längre är. Vad hade du tyckt om det, och vad hade du sagt om det jag lämnade där, då. Det var nog bäst, vill jag tro, men det är inte så lätt att veta alla gånger. Sanningen klockan 01.15 är alltid enklare och finare.

        Fem år sedan ännu en stjärna tändes, trots att det redan fanns så många. När mina ögon möter himlen, dem gångerna det blir rätt, så får jag en chans att minnas alla skratten. Dem som för mig hann bli, dem jag vårdar ömt i en tacksamhetens hand.

        Det blev sommar i år också. Det luktade likadant från Häggen, men tidens tand har fortfarande hål, Det går att kontrollera, men aldrig lagas.

        Det har kanske inte gått så många år, vi har kanske inte blivit så mycket äldre, och det är så jag vill ha det. Det är det enda jag känner till.

        Men ingenting handlar om mig. Jag är bara en av alla som tänker på dig. Aldrig glömd, alltid saknad. Alltid här.