Dialog
”Varför ser du så arg ut?”
William tittade upp. Där stod Amanda med sitt bekymmerslösa lilla leende.
”Jag vet inte. Gör jag?” mumlade William.
”Jag vet inte, gör jag…”, härmade Amanda på ett överdrivet buttert sätt, som William inte alls var speciellt road över. Hon slog sig ner bredvid honom i soffan.
”Är det något som har hänt?”
”Äh…”
”Men lägg av nu. Annars skulle du väl inte sitta här ute på terrassen helt ensam? Alla andra är ju där inne och dansar och har roligt.”
”Jo, men…”
”… och jag vet att något inte stämmer när DU inte dansar, för är det någonstans du har som allra roligast så är det på dansgolvet”, skrattade Amanda.
William suckade.
”Jag vet, jag vet.”
”Så vad är det som är fel? Är det något du vill prata om?”
William såg på Amanda där hon satt med stora frågande ögon och det där oemotståndliga lilla leendet. Han tvekade, såg ner i marken igen och skrattade lite lätt.
”Kom igen nu”, sa Amanda och puttade till honom i sidan.
William suckade igen.
”Det är inte så enkelt.”
”Det är det visst, det är bara ut med det! Vi kanske inte lever imorgon och då har du gått och grubblat på någonting ikväll alldeles i onödan.”
”Jag önskar jag kunde ta saker lika lätt som dig, Amanda.”
”Äsch, du tänker för mycket, tror jag. Man behöver inte överanalysera allting hela tiden. Ibland tror jag att man bara måste göra och sedan ta det därifrån. Annars får man aldrig reda på saker och ting. Då står man bara och trampar vatten i ovisshet.”
William såg på Amanda igen.
”Ibland kan det göra väldigt ont att veta…”
”… men det kan göra lika ont att undra”, fortsatte Amanda.
William skrattade och skakade på huvudet.
”Varför låter jag så liten när jag pratar med dig, Amanda?”
”Du är inte liten. Du är en tänkare. Det är inget fel med det, men ibland kanske man blir lite förblindad av grubblerier och missar det uppenbara. Du vet det där man säger, att man inte kan se skogen för alla träd.”
”Ja, så är det kanske.”
En kort tystnad uppstod.
”Men det är det jag gillar med dig också, William. Du har ett djup inom dig som inte så många andra killar har. Det gör dig intressant och… spännande.”
William kunde inte låta bli att le och rodnade lite lätt. När Amanda såg det skrattade hon och la sin hand på Williams hand.
”Jag vet inte vad som tynger dig, men det vore ju förbannat trist att slösa bort en trevlig kväll som denna med att sitta här ute och knäcka tankenötter. Lämna kvar dem här ute så går vi in och dansar och har roligt nu.”
Hennes sagolika lilla leende gick inte att värja sig emot.
”Du har helt rätt. Nu jävlar ska vi ha roligt.”
”Bra!”
Amanda flög upp från soffan och skuttade uppför trapporna in till huset. William satt kvar några sekunder innan han reste sig upp. Han förundrades över hur en annan människa kunde ta över ens egen kropp, från magen till hjärtat till hjärnan. Hur någon kunde få en att må så dåligt och så obeskrivligt bra på samma gång. Hur någon som var så nära ändå kunde vara så långt bort. Han undrade om Amanda förstod hur mycket han älskade henne, och innan han öppnade dörren till huset så hann han tänka att ikväll var kvällen då han skulle ta reda på det.
