Jag ska nog lyckas

Vilken jävla helg det blev! Eller snarare; vilken jävla eftermiddag i lördags.

       Det var ju sista seriematchen för oss, hemma på Runevallen. Tack vare derbysegern mot Köping förra helgen så hade vi skaffat oss ett fint utgångsläge. Från att ha legat under strecket, till att ha legat på kvalplats, så hade vi nu inför helgens match kravlat oss upp ovanför strecket. Vid seger så skulle vi definitivt fixa nytt kontrakt i division 3, och eventuellt kunde det räcka med oavgjort också. Vid förlust skulle det bli jävligt ovisst, då flera andra resultat var tvunget att gå våran väg. Så ska vi alltså ta emot Adolfsberg, seriens jumbo som redan var klara för nedflyttning - och vad händer? Jo, visst fan förlorar vi.

        Det är ju aldrig så enkelt som att "bara gå ut och vinna" - men känslan var ändå att den här matchen skulle vi bara vinna. Det var ingen underskattning, mer än stark tro på oss själva.

         Pang! Ganska snart in i matchen leder Adolfsberg med 2-0. Att säga att jag då var orolig är en grov underdrift. Visst, de kämpade som djur och tycktes inte ha fattat att de inte hade någonting att spela för - men det var vi som var bedrövligt dåliga. Vi verkade starkt tagna av stundens allvar, missade de allra enklaste passningarna och bjöd på lägen som inte fanns.

         Som tur var stod det bara 2-0 i halvtid, och som tur var så skärpte vi till oss en aning till den andra halvleken. Vi fick tryck på Adolfsberg och lyckades tillslut reducera till 2-1. Hoppet tändes, men trots ett jätteläge en meter ifrån målet så lyckades vi aldrig komma ifatt. Inga jubelscener uppstod vid slutsignalen, då ovissheten var enorm. Vi visste att Strömtorp låg under med 3-1 mot Örebro Syrianska, vilket var bra för oss - men däremot visste vi ingenting om hur det gick mellan Köping och Arvika, vars resultat var avgörande för oss. Nåt av lagen var tvunget att vinna, hade det blivit oavgjort hade vi fått kvala. Så nådde vi äntligen fram till en köpingsbo - och när det stod klart att Köping vunnit med 1-0 så kunde vi äntligen få jubla inne i omklädningsrummet. Vilken jävla känsla! Med minsta möjliga marginal hade vi klarat oss kvar i trean - ett enda mål var det som skiljde oss och Arvika som nu får kvala.

         Självklart blev det en lagfest på det, hemma hos Blondie Bubble Boy. Stämningen var minst sagt på topp. Själv hade jag lite svårt att komma igång, kände mig trött och sliten trots att jag inte spelade en minut - men det var däremot andra som höll tempot uppe. Sedan for vi in till Harrys i Eskilstuna för vidare festligheter. En lagom rolig kväll, men en fruktansvärt skön lördag.

          Trots att jag tog det ganska lugnt fick jag lida oerhört igår - men det var det sannerligen värt. Nu väntar en sista träningsvecka, innan lite välbehövlig vila tar vid.