Jag ska nog lyckas

Påsklov! Det låter det. Det är ju vad jag har, i och med att jag jobbar inom skolan numera - men riktigt ledig är jag inte. Dels hade jag VFU, praktik, idag på förskolan - som en del av pluggandet - och dels har jag ju just det...pluggandet till förskollärare. Inga lov där inte.

        Men imorgon ska jag väl ta det lite ledigt, hade jag tänkt. Så gott det går. Lite sovmorgon sådär, en härlig engelsk frunch, lite tvättning och städning, och kanske lite nödvändig handling.

        Dock har jag den där litteraturen som jag måste traggla med, så helt ledigt blir det väl inte.

 

Annars var det ju seriepremiär i helgen. Härlig känsla det där. Hemmaplan, seriepremiär, derby mot Munktorp och känslan av att försäsongen är över. Och det kändes bra, inledningsvis. Vi var så där överlägsna som man hade hoppats på. I princip spel mot ett mål i den första halvleken.

        Men det är ju det där med att man måste göra mål också. Det hade vi lite svårt för. Ironiskt nog behövde Munktorp bara en målchans för att göra mål i den första halvleken, en målchans som...inte borde ha resulterat i mål.

        Vi kom dock igen och kvitterade i den andra halvleken, och då var känslan att vi skulle vända och vinna. Så får Munktorp sin andra målchans i matchen - och gör mål. Markeringsmiss. Obra. Så vi köttar, försöker, skapar, matar - och tillslut, på fisens mosse, i matchens slutminuter så lyckas vi böka in bollfan.

         En bitterljuv känsla efteråt. Såklart skönt att vi tillslut grejade en poäng - men som matchen såg ut borde det ha varit tre stabila poäng. Fast vi har bara oss själva att skylla, det går ju ut på att göra mål, inte att sätta bollen i ribban ett par gånger eller att skjuta bredvid eller över eller rakt på.

         Nåväl, vi får ta med oss det positiva, att vi försvarar oss bra större delen av matchen och skapade mycket. Målen måste komma om vi fortsätter så.

         Bosna 92 nästa. Heja!