En ensam vandrares symfoni
Går på gamla vägen
den som var trygg i alla lägen
men jag vet inte längre vart jag ska ta vägen
Förbi Ladugårdsvägen
och lyckans glada ängen
förbi allt det som var barndomen
Går på trottoaren
som leder ner till hamnen
där hundarna spelade rock'n'roll till sena kvällen
Stannar vid skolgården
vid de nya hyreshusen
vart tog de vägen, alla de där åren
Jag följer de där spåren
alla verkar finnas kvar än
och då minns jag hur jag fick de här såren
Ser på alla barnen
som springer i Pinnparken
precis så som jag en gång svävade över marken
Jag ser den där parkbänken
jag ser den första kärleken
jag ser fortfarande dig och mig den där natten
Jag minns den första kyssen
hur vi tittade upp i rymden
och sa: "Vad som händer så har vi alltid månen"
Går mot kyrkogården
stannar vid brandkåren
tar fart mot hagen och alla fåren
Där går han som var min bästa vän
nu med barnvagnen
och precis som åren går så fortsätter jag gå utan nån i handen
Jag ser pulkabacken
jag ser den första ölen
jag ser det som skulle föreställa tonåren
Snart Runevallen
och alla ramlande kvällar vid Logen
där vi tog slut, där vi dansade den sista dansen
Följer fotstegen
tillbaka till ungdomen
alla misstag, alla drömmar jag inte hunnit med än
En brygga vid Ekudden
tittar över Mälaren
och all den längtan som drunknade längs färden
Jag går å-promenaden
där jag höll mamma i handen
en liten vacker tår längs med kinden
Förbi tågstationen
och Frestaregården
rullar ner för backen och in på baren
Pratar gamla minnen
med ägaren och finnen
men jag fastnar på dig med gråten i halsen
Går mitt i vägen
den som delar staden
och jag ska nog hitta hem igen
Det går lättare i stegen
när jag tänker på breven
har du kvar dem, och våra tankar om att resa runt jorden
För inget är försent än
trots att det var så längesen
vad som än händer så är det väl meningen
Sitter på balkongen
ser på solnedgången
och plötsligt ser jag igen
den vackraste platsen i världen
Kommentarer
Trackback
