Jag ska nog lyckas

Så händer det igen. En hyllad artist väljer att avsluta sitt liv. Heath Ledger var en chock, Philip Seymour Hoffman var chock - och Robin Williams skulle normalt sett ha varit en helt enorm chock. Men man blir tyvärr avtrubbad. Man blir van. Eller...van är fel ord - men det känns nu, efter alla tragiska öden, att det kan hända vem som helst. Någon man allra minst anar. Som Robin Williams. Man vet så lite om dessa människor, och det är väl lätt att vilseledas in i någon fantisering om att de är så glada och lyckliga som vi ser dem på film.

        Men i Robin Williams fall är jag inte så förvånad - åtminstone inte när jag tänker efter och tillbaka. Jag älskade honom som skådespelare - men personen Robin Williams som visade upp sig i intervjuer hade jag svårare för. Jag blev så irriterad att han aldrig kunde vara seriös mer än tre sekunder. Jag har nog aldrig sett ett tv-framträdande med honom där han varit...normal. Det var alltid skämt och imitationer i 120 km/h. Jag tyckte inte om det. Och som jag väljer att tolka det så måste det ha byggt på en enorm osäkerhet. Vem är jag om jag inte är rolig? På med masken så de inte ser att clownen är ledsen.

         Mitt starkaste minne av Robin Williams är nog filmen Välkommen Mrs.Doubtfire. Jag var väl kanske 8-9 år när jag den med min familj - och jag har nog sällan skrattat så hejdlöst åt en film som åt denna. Just där och då. Visst, jag låg väl inom ramen. En åttaåring som bevittnar en man som klär ut sig som gammal tant som, emellanåt, beter sig som en yngre man - då borde man rimligtvis kikna av skratt. Det är ett starkt minne, det där skrattet.

         Annars minns jag filmer som Hook, Jumanji, Good Will Hunting och Uppvaknanden  Fina filmer. Fantastiska rollprestationer.