Jag ska nog lyckas

Igår gjorde jag min första VFU-dag i utbildningen. Alltså, den verksamhetsförlagda utbildningen. Jag ska göra totalt sett åtta dagar per termin - och som VFU-plats fick jag till min stora glädje min gamla arbetsplats, Västergårdarna. Inte samma avdelning där jobbade, Diamanten, men däremot avdelningen bredvid, Kristallen, där jag förvisso även jobbat en del.

       Det är ju lite mer än ett halvår sedan jag jobbade inom förskolan sist, så den här första dagen ville jag "bara vara" på avdelningen för att få en snabb inblick i hur det såg ut nu. Var ju väldigt roligt att träffa alla "gamla" och nya barn, och jag var ju lite orolig över att de skulle ha blivit stora och vuxna på den här tiden jag varit borta - men till min glädje kände jag igen alla mina små juveler.

       Annars är det mycket. Mycket plugg. Mycket att läsa, mycket att fundera på, mycket att reflektera över och mycket att planera. Men till skillnad från de första dagarna med studierna så har det släppt en aning. Jag känner mig något mer strukturerad, även om det är långt ifrån den önskvärda ordningen och redan.

       Men jag försöker i största möjliga mån tänka "Vad är det värsta som kan hända?". Det sätter oron i ett perspektiv som gör det lättare att andas. Jag kan till och med vissla en truddelutt ibland. Dock kan jag inte tillåta mig att sväva iväg på ett "hakuna matata-moln". Det är fokusering som gäller och jag strävar alltid efter att göra allting så bra som jag möjligtvis bara kan - vad det än gäller. Annars är det ingen mening att hålla på, har jag lärt mig.

        Men man blir lite splittrad, i och med att jag nu har fötterna på tre ställen kan man säga. Dels min VFU-plats, dels de övriga studierna, och dels Förberedelseklassen i skolan där jag jobbar förmiddagar. Vill ge så mycket av mig själv till alla tre platser, och än så länge så fungerar det bra.

 

Och...OS-tider är bra tider. Åtminstone när Sverige är med och tampas om medaljer. Annars vete fan om jag skulle vara så intresserad. Nej, näppeligen. Men Viasat har gjort det bra, än så länge. Inga tittarstormer än - men så har väl de flesta TV3 också.

         Vinter-OS är traditionellt sett roligt, eftersom vi oftast är bra med i grenar som hockey, längdskidor, skid-skytte, alpint och...curling! - och sprinten idag var ju fasansfullt rolig att följa. Vilken jävla herr-final! Att Emil Jönsson skulle ta bronsmedalj var ju så osannolikt, så dråpligt och så fantastiskt vackert. Honom unnar jag verkligen en medalj, med all hans historiska otur. Och så fick vi ett tredje silver på fyra dagar. Heja!

         Imorgon börjar hockeyn, och Tre Kronors väg mot...ja, vaddå? Känns som att det kan bli både fågel, fisk eller mitt emellan. Spännande ska det bli, i alla fall.