Ja nu må jag leva
Ha den äran, Jonatan. Du har avverkat ditt 28:e år på den här planeten och i det här livet som är ditt. Det var inte länge sedan den här resan började - det känns som igår.
Det är ärligt talat inget vidare att fylla 28. Jag har svårt att identifiera mig med den siffran. Ändå är jag förberedd. Eller...jag trodde att jag var det - för jag har liksom gått och våndats och försökt att stålsätta mig inför den här dagen ända sedan jag fyllde 27.
27 var också jävligt, men inte lika farligt. Det kändes fortfarande fräscht, och jag tror att jag skrev förra året att det kändes som att det var sista året som ungdom. Det gick undan, må jag säga. Men lite ungdomlig var jag allt emellanåt, fick åka in och sy skallen mitt i natten och grejer. Härligt sånt där. Är det slut nu? Ja, jo, nej. Kanske?
Jag har alltid tyckt att 28 låter lite osexigt. Det kommer nog ifrån hur jag såg på fotbollsproffs när jag var mindre - Beckham, Zlatan, Jesper Blomquist och Zidane, när de var 27 så var de fortfarande unga och kanske på toppen av sina karriärer, men så fort de blev 28 så kändes de genast mycket äldre och på väg utför. En kvällens sista dans. Vet inte varför det kom sig att jag tänkte så, kanske för att 28 inte är så långt ifrån 30?
Fast det är klart, åldersnoja är inget nytt ämne för mig. Jag har haft ångest över att bli äldre ända sedan jag var 10 år. Det minns jag bestämt. Där och då kände jag "Va i helvete är det som händer??? Jag kan inte bli mycket äldre nu, detta åldrande måste upphöra!!!". Men så blev det ju inte, och även fast jag nog aldrig kommer att vänja mig vid det så har jag ändå gått igenom många års prövningar - och det brukar bli ganska bra tillslut. Åtminstone fram till att nästa födelsedag närmar sig.
Men jag känner mig inte på väg utför. Faktum är att jag för första gången på mycket länge känner att jag är på väg någonstans. Det är nervöst, pirrigt och lite osäkert - men det känns spännande.
Och det finns ju värre saker. Till exempel att fylla 29.
Kommentarer
Trackback
