Jag ska nog lyckas

En bäcksvart eftermiddag, denna underbart soliga lördag. Hemmamöte med MD FF Köping, derby, mycket folk - upplagt för fest. Men istället för fest; haveri.

         Känslan inför matchen var god. Vi hade spelat jämnt med topplag som Villastaden och Juventus, dock utan att ha vunnit, och känslan var att Köping inte kunde vara mycket bättre. Vi saknar kanske den spetskvalitén som Köping besitter - men som lag skulle vi kunna kriga oss till en seger. Så blev det icke.

         Vi tycktes vara rädda, nästan skräckslagna. Som att matchen önskades ta slut innan den ens blåsts igång. Vi ville inte, vågade inte, kunde inte. Köping var större, starkare och modigare - och vann därför rättvist med 4-0. Det var jobbigt på alla sätt och vis, dels för att det var just Köping, men allra mest för sättet vi agerade på - oavsett vad motståndet hette.

          Vi hade kanske inte vunnit även om vi hade bjudit upp till dans, kanske, kanske kunde vi ha fått oavgjort igen - men hur som helst hade det varit värdigare. Eller? Är det kanske bättre att braka samman helt och hållet och bli utspelade när man har en dålig idag, istället för att göra sitt allra yttersta och ändå inte räcka till? Jag har inte kommit fram till mitt svar ännu. Nu blev vi utspelade för att vi hade en otroligt dålig dag samtidigt som Köping gjorde allting väldigt bra. Hur kommer det att gå i höst borta i Köping om vi får till en riktig toppinsats? Kan vi knäcka dem då? Jag hoppas verkligen det.

 

Desto bättre blev övernattningen i Västanhed från lördag till söndag. En otroligt varm söndag, som brände sönder mina axlar, med en del jobb på gården och ett premiärdopp i Hedströmmen. Varmt i vattnet var det inte, men inte alldeles åt helskota kallt heller. 12-13 grader, kanske. Det var okej.