Jag ska nog lyckas

Det här introt har jag förhoppningar på. Jag hoppas innerligt på att Kaggen kommer ihåg den här serien. Det var nämligen han som introducerade den för mig.
     James Bond Jr. var en tecknad serie om en ung James Bond. För mig och Kaggen, som inte var mer än tio vårar, så var detta en väldigt häftig serie eftersom det var spänning, fartfyllda äventyr och hjältebravader.
     Jag kommer inte ihåg så mycket mer om själva serien - men jag minns att jag uppskattade den de gånger jag hade möjlighet att titta. Det var nämligen inte alltid, eftersom att familjen Björklund inte förfogade över TV 3, där serien visades.
     Men det gjorde familjen Carlsson. Jag vet inte hur de gjorde de, men lik förbaskat hade de TV 3.

 

Sveriges motsvarighet till rivaliteten mellan Dallas och Falcon crest måste vara den som utspelade sig på 90-talet. Den mellan Tre Kronor och Rederiet. Rederiet vann ju med hästmängder - men dock får man inte glömma bort att även Tre Kronor var en bra serie.
     Det var så typiskt svensk på något vis, även om det samtidigt hände lite väl mycket i det lilla samhället för att vara svenskt. Men ändå - vilka klassiska karaktärer. Galningen Sten Frisk, tuffingen Mimmi, coole Abby, hårda Klimax, skojaren Larry, råa Kassler - och, den oemotståndlige Reine. Vilka lirare.
     Det här var en populär tv-serie bland kidsen när vi gick på mellanstadiet (kommerdu ihåg, Mr.Tequila?), och jag följde faktiskt Tre kronor. Även om det tappade mot slutet så är det ändå en klassisk svensk tv-serie.
     Synd bara att Sten Frisk skulle spränga skiten i luften.

Det kan vara ett av de mest klassiska intron någonsin. Så gott som alla känner igen ledmotivet. Samtidigt är det också en av världens bästa serier någonsin - om inte den bästa?
      Vad MacGyver betydde för min barndom går inte att beskriva. Den fantasi och uppfinningsrikedom som speglade serien speglade även min lekfullhet. Tack vare MacGyver så öppnades en ny värld för mig - en värld där ingenting var omöjligt. Fantasin kunde skena iväg till oanade höjder, och på så sätt var varje lekstund en verklighetsflykt utan dess like.
      Jag tycker lite synd om Stiffa, för när vi lekte så skulle jag alltid (ALLTID!) vara MacGyver, medan han fick var fumlige Pete eller klantskallen Jack. Eller ibland en skurk som jag alltid besegrade. Fick jag inte som jag ville så var jag inte med. Sådan var jag.
      Sedan får man inte glömma att MacGyver samtidigt var en jävligt bra serie om en klassisk hjälte som gång på gång räddade såväl världen som sina vänner, och sig själv såklart. Att han dessutom gjorde det genom att förvandla en ballong, lite hårspary och tuggummi till en handgranat gjorde ju inte saken sämre.
      Jag har två favoritavsnitt. Det ena är när MacGyver letar efter någonting på en övergiven båt mitt ute på en sjö, men istället stöter på ett monster som sedan skulle visa sig vara en robot. Det andra är när MacGyver tvingas hjälpa sin värsta fiende, Murdoc, för att dennes fru eller flickvän blivit kidnappad. Det avsnittet har jag bara sett en gång, trots flertalet försök att leta på det igen.
       Det finns många varianter av introt - en del kortare och en del lite annorlunda montage-mässigt sett beroende på vilken säsong det är - men det här är min favorit.
       Nej...det går inte att hålla tillbaka längre. MacGyver är världens bästa serie någonsin!

Jag trodde att jag tveklöst var ensam om den här serien - men det visade sig att även Vampyren hade kännedom om Mask. Jag blev både glad och sur. Glad, för att det är kul att ha någon att diskutera serien med - sur, för att jag (i vanlig ordning) vill vara ensam om saker och ting.
      Shit the same - Mask var en tecknad serie på 80-talet, och jag kom i kontakt med den tack vare att jag hyrde den på Videpunkten när jag var liten. Många gånger.
      Jag tyckte det var så häftigt när alla hjältarna samlades inför uppdragen. Alla hjältarna hade en specialklocka som signalerade när det var uppdrag, och det var en dator som valde ut vilka hjältar som skulle iväg på uppdraget - då alla uppdrag krävde olika specialhjältar med olika egenskaper.
      Hmm...det kanske låter krångligt - men om man väl sett serien så förstår man. Hur som helst - det var i alla fall häftigt när alla hjältarna signalerades, då de bara sprang ifrån sina vanliga jobb för att rädda världen.
      Ett plus också för det fantastiska introt till serien. Det är så 80-tal. Så kult.



...och gissa vad? Det kommer en film även om denna serie.
     Kolla själva. Här är trailern.

Dags för en ny superhjälte-serie - om än av det mer gamla och mänskligare slaget.
     Zorro har alltid varit en av mina favorit-hjältar - tillsammans med Batman, Turtles, Spindelmannen och Stålmannen - och det var i den här serien ifrån början av 90-talet som jag för första gången fick upp ögonen för honom. Min vän Simon Söderholm hade Zorro på VHS, och varje gång vi lekte så tvingade jag honom att plocka fram den. Några år senare började Kanal 5 visa serien, vilket gjorde det lite lättare att titta på det.
     Skit samma - den här Zorro-serien är bättre än alla filmer som gjorts, och en av de serier som snurrade flitigast hemma hos mig i mina yngre dagar.

Den här tv-serien skulle jag bli mycket, mycket förvånad om någon kommer ihåg. Kanske ni lite äldre grabbar och tjejer, men annars - nej, jag tror inte det.
     Hunter. Ringer det några klockor? Skit samma, denna serie var en av anledningarna till att jag började leka agent och polis. Jag tyckte det var så häftigt med alla pistoler och alla bilar som flög över staket och alla "Hands up!".
     Hunter är definitivt en del av min barndom, men jag kan för allt i världen inte förstå hur jag fick se det här. Det måste ju ha gått sent på kvällen och jag kan inte ha varit mer än 6-7 år. Hmm...måste kanske snacka med mor och far om barnuppfostran...nej förresten, då hade jag ju gått miste om allt härligt...allt härligt som jag nu delar med mig till er...och ni älskar det!!!!!! Aaaahh...
     En annan grej jag gillar med de här gamla tv-series-intron är att de alltid har fantastisk musik. Det är syntar och trumpeter och det blir så storslaget. Plus att de alltid var långa, det var ju inte ovanligt med intron på en och en halv minut förr. Sånt ser man inte nu förtiden, läs; Two & a half men.

O'boy - det här är en klassiker.
     Alla som är runtomkring min ålder måste ha sett den här tecknade serien. Man kom hem efter skolan, satte på teven - och där var det. Thundercats.
     Lejon-O var min favorit, och det var inte sällan som man hörde någon från trädgården skrika "Thunder. Thunder. Thunder. Thundercats! Hooooooooooo!!!!!"
     



Även fast det här var en 80-talsserie så levde den kvar långt in på 90-talet - och vet ni vad? Det ska komma en otecknad Thundercats på film, med premiär 2010. Ska vi börja köa för biljetter eller, Bläckfisken?
      Kolla själv - här är trailern.

Jag har hittat en ny måndagsunderhållning. Eller...det spelar ingen roll vilken dag det är - jag kommer att slänga ut det lite när som helst.
     Det jag pratar om är klassiska tv-programs-intron. Ni vet, de där klassiska tv-programmen som man tittade på när man var liten, eller åtminstone som jag tittade på. Det kommer att bli en fantastiska nostalgi-resa som jag ska guida er igenom.
      Ni behöver inte tacka mig - det enda jag kräver är att ni njuter.

Vi börjar med en av världens genom tiderna bästa tv-serier. Serien som introducerade mig för tv-världen. Serien som fick familjen Björklund att varje lördag - varje jävla lördag - bänka sig framför teven klockan åtta. Där på SVT 1 gick den. Såpornas såpa.
      Jag pratar såklart om Dallas.
      Dallas var lika med myskväll för mig. Stunden då familjen samlades framför teven tillsammans, efter att ha ätit pizza från Pizzeria Cecilia i Arboga. Helt sjukt egentligen att farsan tog bilen varje lördag - varje jävla lördag - för att åka till Arboga och köpa pizza. Jag vet - för jag följde nästan alltid med, och ofta fick jag en klubba av pizzabagaren medan vi väntade. Jag vet inte varför, men jag åt bara pizza från Cecilia (alltid Capricciosa), och jag märkte direkt om farsan hade kört en fuling och köpt pizza från någon av Kungsörs pizzerior istället. Jag var väldigt noga med traditioner på den tiden. Heder åt farsan.
       Aja, nog om pizza. Efter maten väntade alltså chips, godis och läsk framför J.R, Bobby, Sue Ellen och alla de andra klassiska karaktärerna i Dallas.
       ...och jag var alltid världens lyckligaste lilla pojke.